Detta har redan diskuterats, eller hur Lina. Men ändå, de få gånger jag känner mig äldre i ett sammanhang är konstigt nog på en bob hund konsert. Alla ni andra, ni 70- och tidiga 80-talister, vart är ni när det gäller? Det är vi som vågar visa att vi älskar det, va hände? I dagsläget ser det inget annat än superpatetiskt ut när man löper ut sina bob hund känslor på en konsert. Man står ju liksom längst bak av den främre klungan nuförtiden. Framför en står förvirrade ungdomar av den yngre graden som löper linan ut när nya låtar kommer (och ser ut som frågetecken resten av tiden) , bakom en står alla ni andra, ni trogna, ni som kommit för att ännu en gång uppleva det underbara. att stå längst bak av den främre klungan = att bli hatad av alla. Den främre delen undar vad som försigår när man råkar skrika för högt och den bakre klungan tittar ner på en. Nu när jag tänker närmre på det så verkar det som jag trots allt känner mig ung. Vad jag vill att det ska vara är: äldre men med gnistan kvar. Trist bara att man ska behöva bli full för att våga nuförtiden. (är det därför ni inte vågar längre? För att ni är nyktra? Ni håller ju en öl i handen... förvirrande)
Mange. Lina. Emmi. Jonas? Mackan? Vi, vi får stå starka under nästa konsert. På med gympadojjor och knäskydd!
Det är inte för att du är mitt hjärta,
stuckit dig själv med nålar,
ätit spikklubba,
kört in träpålar
Att du inte vet vad du vill,
är alltid någonting annat,
du inte kan förklara,
du saknar det så förbannat
Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
du är den renaste fisken,
född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg
Varje hus i din stad,
bygger på en ruin,
kombinationen som du spelar,
kompis läcker bensin
Och all den törst som du släcker,
väcker spökena till liv,
först när minnet är raderat,
blir glädjen intensiv
Blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
du är den renaste fisken,
född i förgiftat vatten,
blommor som du växer bara på brinnande fartyg,
Du är den klaraste blixten,
men ingen hör smällen
